Saras och Maddes oanvända blogg

Asså jag har kommit på mig själv att jag har mga "minnen" från min barndom, som andra inte riktigt litar på.... Som antagligen låter orealistiska... :S  
Men jag e 100 % säker på de stämmer, tror ja.....
Jag ska skriva ner ngra exempel:

* När jag var mindre hade jag en massa vårtor vid mina fingrar på min vänstra(?) hand. Jag ville gärna ta bort dem. Men en sommar när vi hyrde ett hus i Strängnäs i samma vända som nån sommarsammankomst så försvann dem. Jag kommer ihåg att det var mörkt, Anita hade just kört frågesport med mig, och jag var ute och gick på tomten (vid poolen) Då hoppade en Vårtbitare upp på min hand, de stack lite å *poff* så var vårtorna borta!
Kan det va sant?

* När jag var liten bodde en äldre kille vid namn Orvar på mellangården, han var ungefär 24 år och jag var kanske 4-5, vi var kompisar! Orvar hade en katt, som var vit. Men en dag var Orvar tvungen att flytta, om han hade bestämt sig för att lämna kvar katten.. Jag var med vid avskedet. Orvar ställde ut lite mat å mjölk i en skål sedan sade den 25 årige killen ordagrant "Hej då katten" han vinkade å grät litegrann.. Gick in i bilen och for å kom aldrig tebax igen..
Grejjen e att katten lever fortfarande, den e helt tufsig och smutsig. Och den vandrar ofta vid mellangården..
Kan det va sant?

* När jag var liten var jag bästis med ett cirkusbarn. Jag träffade honom för första gången i Stavnäs (värmdö) en sommar, vi pratade och cyklade och skrattade. Nästa sommar kom cirkusen igen och vi träffades. Vi hade äventyr och han guidade mig på cirkusen.
Grejjen e den att han bara kunde polska, så ja pratade polska med honom (?) jag kan ju inte polska, men ja sade några polska korvar "Kielbaska, salzicha, choritzo osv.." och han fattade och svarade. Synd att ja har glömt hans namn...
Kan det va sant?

Jag vet inte va jag ska tro....